Heja Holana!

Heja Holana!

Så här ser Holana ut när de är på promenad.

Om du vill träffa dem på riktigt så kan du skriva till dem och fråga. Det är lätt och trevligt. Prova heja snabel-a holana punkt se så får du se. Medan du väntar på svar kan du roa dig med att titta på Holanas hemsida.

Användbart för alla.

Sånt som kan rädda ditt liv. Posted by Beistantowa Mikaeru 2008-09-03 11:35
Idag åkte sonen och jag som vanligt buss. Vi satt för ovanlighetens skull på en plats för rörelsebegränsade, eller vad man nu ska kalla den grupp resenärer som får sitta längst fram i bussen.

Man känner igen dessa speciellt avsedda platser genom att de är utmärkta med blå brickor med dioder som ibland blinkar i grönt och rött. Dessutom finns på dem en bild av herr Gårman, stödd mot en käpp. Det ser väldigt modernt och lyxigt ut.

När vi satt där upptäckte sonen att dioderna började blinka. "Nu kommer det en pensionär på bussen" sa han, och det verkade ju rimligt att anta att det var precis så brickorna fungerar - att chauffören kan signalera att nu minsann får alla ickerörelsehindrade maka på sig för nu kommer nån som behöver platsen bättre. Brickan är helt enkelt en ny smart pryl på IT-bussen.

Dock dök det aldrig upp nån pensionär eller någon som på nåt sätt var rörelsehindrad, trots att dioderna blinkade. Jag påtalade faktumet för sonen och sa att brickan kanske fungerade på nåt annat sätt. Han funderade en stund och lät sen fingret svepa väldigt nära brickan och genast byttes de gröna dioderna mot röda. "Brickan känner av om man är pensionär. Om man inte är pensionär så blir det rött."

Han fortsatte därvid att göra väldigt uttömmande studier av hur brickan egentligen kunde bedöma detta. Han provade att låta utsidan av pekfingret, böjt i olika vinklar, vila mot brickan, för att genom detta kunna avgöra om det kanske var skrynkligheten på huden som var kriteriet för pensionär. Han tyckte sig till slut finna en viss korrelation mellan rakt finger (= skrynklig hud) och grönt sken (=godkänd). Jag kände viss skepsis.

Dock är jag inte den som obefogat mästrar mina barn så jag godtog tillfälligt hypotesen och satte entusiastiskt igång med att falsifiera denna, svag som jag är för lektioner ur verkliga livet. Jag höll mitt finger mot brickan i alla upptänkliga vinklar och visade att jag hela tiden fick rött, oavsett hur skrynklig min hud var. Jag upprepade demonstrativt de hypotesfällande försöken och triumferade gång på gång. Ända tills bussen stannade på ännu en hållplats utan att någon klev av. Eller på. Jag började haja.

Det började även busschauffören. "Det verkar som att någon kommer åt stoppknappen av misstag. Håll koll på händer och jackor och väskor så slipper vi stanna i onödan." Sonen hajade också. Lektionen var slut.


Comments(2)