Heja Holana!

Heja Holana!

Så här ser Holana ut när de är på promenad.

Om du vill träffa dem på riktigt så kan du skriva till dem och fråga. Det är lätt och trevligt. Prova heja snabel-a holana punkt se så får du se. Medan du väntar på svar kan du roa dig med att titta på Holanas hemsida.

Första intryck = sant?

Jag tänkte på en sak. Posted by Calici 2007-05-25 01:03
Det här med första intryck håller ju verkligen i sig. Folk glömmer inte sånt. Även om du själv glömmer det om dig själv så glömmer ingen annan sånt. Tro mig.

Idag pratade jag och en klassvän om vilket intryck vi fått av föreläsarna på en ganska ointressant föreläsning vi precis hade varit på. Vi var rörande överens om dem. Intrycken alltså. Sedan började vi cykla hem och jag började ondgöra mig över en kvinna som cyklade fram och tillbaka över hela cykelbanan och som väjde vänster när vi plingande ville förbi. Istället för att åka slalom över hela cykelbanan började hon då åka i mitten lite åt vänster till. Här började jag muttra om högertrafik och cyklade en omväg runt den oberäkneliga kvinnan och blev lite låtsasirriterad. Och då kommer det. Det där jag försökt glömma, men ändå inte lyckats med. Det där som jag önskar att jag aldrig skulle ha sagt, men som nu alltså dök upp igen.

- Haha, nu kom jag på en annan sak du gjorde i början, visst var det du som...?
(Den första "saken" var att jag muttrande, med armarna i kors och näsan i vädret hade kungjort att jag minnsann inte ville läsa programmet jag börjat på, men det har en logisk förklaring. Det lovar jag. Tillskillnad från det här.) Jag förstod direkt vad hon syftade på, efter incidenten med slalomcyklistkvinnan, och skrek redan här:
- Neeeej!!! Åh, nej! Det där ger mig ångest!
- Ja! Men då var det du alltså. Jag tänkte om det var någon annan. Du var så himla engagerad i på vilken sida av en gångväg folk gick.
- Åååh neeej...
kved jag vid det här laget, medan klassvännen praktiskt taget låg över sitt cykelstyre och skrattade.
- Jag blev bara så förvånad över ditt engagemang... frustade hon fram.

Hela historien har sin start i nån klassrumsdiskussion där jag hävde ur mig osammanhängande och säkert inte ens sanna påståenden om hur gångtrafikanter ska gå på en gångväg och tyckte att jag var jätteviktig, alltmedan klassvännen blev mer och mer förundrad över hur jag kunde engagera mig i cykelvägsregler. Säkert blev alla andra också väldigt förundrade. Det var ju människor som inte kände mig. Jag skulle också ha blivit förundrad och stämplat tjejen som engagerade sig i cykelvägar som idiot och gått omvägar runt henne. Tydligen har jag inte förändrats helt så mycket som jag skulle vilja från den dagen.

Jag är i alla fall väldigt tacksam över att jag förändras lite, lite och att jag har vänner, trots nonsensengagemang och tokiga utspel. Och jag antar att enda sättet att bli av med ångesten över alla tiders tokeri är att berätta det för hela världen. Eller nåja, för alla som väljer att Holana. Så: förlåt mig, för jag har tokat ner mig.

Eller som klassvännen sa: Det är ju en del av personligheten!
Tack, det känns ju lugnande. Personligheten. Toktanten. Hon med 132 katter och en tupp.


Comments(1)